Jojje

Idol är ett intressant fenomen. Vanligtvis är jag bara road av själva auditionprogrammen där folk gör bort sig och jag kan skratta gott åt att finns idioter som sjunger lika illa som mig men faktiskt gör det i TV. Men nu har jag börjat gilla delen fram till finalen också. Visserligen tycker jag forfarande att det är lite over kill att ha Idol varje dag, men fredagsfinalerna har jag börjat gilla. Helt plötsligt upptäcker jag att jag sitter och slåss om fjärrkontrollen för att inte missa i fall Idol har kommit tillbaka efter reklempausen. Min absoluta favoritdel i programmet är när Peter Jihde går från person till person och säger "du sitter säkert" och kameramannen snabbt zoomar in deltagarens familj som hoppar och jublar av glädje, samtidigt som jag själv klappar, skrattar och ropar "JA" för mig själv. Trots att jag inte ens hejade på den personen, men när familjen blir så glada och stolta så blir jag med så glad och stolt. Sen säger Peter Jihde de hjärtkrossande orden "du sitter löst", kameramannen fångar genast den sorgsna blicken i den stolta men besvikna moderns ögon och jag sjunker genast ihop i soffan och känner hur tårarna stiger i ögonen. Till sist får man veta vem som ska åka ut, trots att jag inte ens håller på den som åker ut så blir jag ledsen och känner uppgivenheten. Men bara i tre sekunder sen slår jag snabbt över på en annan kanal och har glömt bort de hjärtslitande scenariot jag precis upplevt.

Förövrig  finns det bara två som kan vinna Idol, Kevin eller Lars. Gärna båda i vars en kategori.

imorgon blir det Nyköping och söndag ska jag iväg på Promotionbåten.