skiträdda
Jepps, skiträdda var vi igår. Vi gick vår lilla vanliga promenad ut i skogen. När vi ska svänga in på den smala stigen så ser ja att massa oxdjur står i hagen som tidigare varit enligt mig tom (min djurkunskap sträcker sig inte så långt att jag kan se vad för oxe de var, men det var bruna kossor med djävulshorn i pannan). Först tänkte jag "detta är luuungt" Prince och Milou verkar inte ens bry sig om oxkossorna. De båda hade fullt upp med att läsa kedjebrev som lämnats på marken. Men en liten bit in på den lilla stigen så tog kedjebreven slut och Prince tittade upp. Sekunden senare så började han skälla loss, detta ledde till att lill-råttan Milou drog upp sin nos ur marken med och började skälla bäst hon kunde.
Trots mina bristande kunskaper i hur djur kommunicerar med varande så kunde jag tolka att varken oxkossorna eller hundarna var speciellt glada över att se varandra. Oxarna började strategiskt ställa upp sig i en farlig uppställning vilket lyckades skrämma livet ur båda hundarna som blev knäpptysta. Om Prince hade kunnat så hade han nog lagt av sig sitt allra flickigaste skrik och sprungit gråtande där ifrån, medans Milou stod och darrade som ett asplöv. Själv så var jag en blanding av att darra och skrika flickigt. Där stod vi tre face-to-face med femton blodtörstiga oxar och allt som stod mellans oss var en rostig taggtråd uppsatt av nån tanig dräng år 1875. Alltså inget att lita på.
Vi började backa bakåt samtidigt som jag mumlade något förlåtande till oxarna. De uppfattande nog inte att det jag mumlade var ett försök till en ursäkt utan de gick med tunga hotande steg jämte oss. Fortfarande var allt som skiljde oss åt denna till synes ej effektiva taggtråden. Det är sällan jag känner mig så utstirrad som jag gjorde när hundarna lyckats rikta alla oxars uppmärksamhet rakt mot mig. Till sist så kom vi bort från den lilla stigen men hundarna var fortfarande så rädda att det inte gick att gå tillbaka den vägen vi kom från så på hundarnas initiativ så gick vi en omväg hem. Sen hade vi alla tre en tyst överenskommelse om att vi inte skulle gå den vägen någon mer gång.
Idag blir voffsingarna hämtade och sen dröjer det ca tre veckor innan vi kan ge oss ut på nya äventyr igen.
Trots mina bristande kunskaper i hur djur kommunicerar med varande så kunde jag tolka att varken oxkossorna eller hundarna var speciellt glada över att se varandra. Oxarna började strategiskt ställa upp sig i en farlig uppställning vilket lyckades skrämma livet ur båda hundarna som blev knäpptysta. Om Prince hade kunnat så hade han nog lagt av sig sitt allra flickigaste skrik och sprungit gråtande där ifrån, medans Milou stod och darrade som ett asplöv. Själv så var jag en blanding av att darra och skrika flickigt. Där stod vi tre face-to-face med femton blodtörstiga oxar och allt som stod mellans oss var en rostig taggtråd uppsatt av nån tanig dräng år 1875. Alltså inget att lita på.
Vi började backa bakåt samtidigt som jag mumlade något förlåtande till oxarna. De uppfattande nog inte att det jag mumlade var ett försök till en ursäkt utan de gick med tunga hotande steg jämte oss. Fortfarande var allt som skiljde oss åt denna till synes ej effektiva taggtråden. Det är sällan jag känner mig så utstirrad som jag gjorde när hundarna lyckats rikta alla oxars uppmärksamhet rakt mot mig. Till sist så kom vi bort från den lilla stigen men hundarna var fortfarande så rädda att det inte gick att gå tillbaka den vägen vi kom från så på hundarnas initiativ så gick vi en omväg hem. Sen hade vi alla tre en tyst överenskommelse om att vi inte skulle gå den vägen någon mer gång.
Idag blir voffsingarna hämtade och sen dröjer det ca tre veckor innan vi kan ge oss ut på nya äventyr igen.
Kommentarer
Postat av: Mariah
Nu ska jag besserwissra lite. Ox-kossorna kallas Highland Cattle (det är en ras), är vänliga lurviga kossor som mest är nyfikna. De ville nog bara ge dig en liten slick! ;-)
Trackback