Jojje

Igår hade jag en såndär seg bakisdag då oflyt tar upp hela dagen. Taklampan hade tydligen också varit ute på partaj kvällen innna för den envisades om att inte fungera. Dock fann jag en viss gemenskap med lampan då vi båda befann oss ofungerande inne på mitt mörka rum. Något som däremot fungerade felfritt var hundarnas kissblåsor och två kalla nosar knuffade envist på min halvtavlidna kropp ihopp om att jag skulle lägga in någon reservenergi och hitta ork att gå ut på promenad. Jag gjorde mitt bästa för att låtsas sova ihopp om att doggsen skulle inse att de faktiskt inte var kissnödiga och lägga sig för att somna igen. Men nope. I ett halvhjärtat försök fick jag på mig en spännande utstyrsel som fick duga för promenaden. Efter en lång (fast ganska kort) plågsam runda skulle jag äntligen få krypa in i min kolsvarta rum (tack vare den pajade taklampan) och sova vidare. Men icke! Hundarna hade antagligen sniffat på annat än främmande hundkiss där ute och fått i sig en överdos av något uppiggande medel. Då jag inte hade sniffat något alls under promenaden så var jag inte ett dugg synkad med deras lekvilja. Men två mot en, så leka blev det. Under den fortsatte söndagen så blev jag ständigt påmind om att mobilen fastnat bakom min sänggavel. Detta genom att batteriet när som helst planerade och lägga av och meddelade mig detta genom att vibbrera och spela en högljudd trudelutt regelbundet. Ljudet förstärktes märkbart på grund av att mobilen satt fast kilad mellan väggen och sänggaveln. Jag hade kunnat få loss mobilen betydligt lättare om det in har varit så att jag valt en söng med världens högsta sänggavel. Detta betöd att jag skulle vara tvungen att i (mitt kolsvarta rum) flytta sängen (med min obefintliga armstyrka) för att sedan fiska upp mobilen med min tokkorta armar. Efter världens kraftansträgning (som iakttogs av en road emilie) fick jag tillsist tag på mobilen. Men eftersom min hjärnkapacitet var lika med obefintlig så placerade jag mobilen uppe på sänggaveln (samma plats som på kvällen då den trillade ner) och självklart trillade den ner igen. Jag placerade min utmattade halft avlidna kropp i sängen och stirrade tomt i luften ett tag, sen var det på det igen. Sagan slutade lyckligt då jag fick tag påo ch fick tyst på mobilen. dock är sagan inte slut än. Jag väntar fortfarande på att en händig person (gärna avklädd och manlig, om man får önska på riktigt ordentligt nu i jultetider) kommer och ringer på dörren och byter lampfanskapet åt mig så jag kan se inne på mitt rum och slipper trampa mer i Smulans vattenskål.

that's all folks!