Oförlåtligt
Det hemskaste någonsin har skett. En lärare på vårt universitet har misst sitt liv på grund av någon idiot. Det har varit jobbiga dagar som började med ett knivdåd i GIH-huset i tisdags. Onsdagen var det en väntan på att få veta hur det skulle gå, han svävade mellan liv och död för att slutligen imorse försvinna för alltid. Idag hölls det en minnesstund där offrets familj, släkt, kollegor och studenter medverkade. Det var väldigt fint och mycket jobbigt.
Jag kände honom inte själv, men jag vet hur det känns att förlora en familjemedlem. Tyvärr har hans familj kanske den jobbigaste perioden i sitt liv framför sig. Det dröjer länge innan man får ro igen, så mycket som ska ordnas. Beslut man måste ta, vad ska sparas vad ska slängas? Hur väljer man sånt? Kista, gravsten, räkningar och brev. Svara på frågor, ställa frågor, tröstas av sin omgivning och trösta sin omgivning. Stora beslut måste tas men det finns ingen ork till det.
Det har gått tre år, man hinner glömma känslorna som fanns. Men när Fuats syster höll tal på minnesstunden idag så fick jag tillbaka känslan jag hade när jag höll tal på pappas begravning. Hon gjorde det jättebra och jag hoppas att hon kommer känna att hon fick säga alla de saker hon ville.
Det jobbigaste i hela bearbetningen är alla drömmarna, de är så verkligt då. Både bra drömmar och världens mardrömmar. När man vaknar känns det fortfarande verkligt, men sakta så kommer verkligheten smygandes. Hans familj kommer drömma mycket.
Jag känner för Fuats familj och hoppas att de inerst inne kan känna att det kommer att komma en dag då det inte känns så hopplöst längre, när det inte är så jobbigt och man har vant sig vid en ny sorts vardag. En vardag där allt känns bra och det endast är vid tillfällen som detta man stannar upp och tillåter sig att sakna och minnas. Tiden läker faktiskt alla sår...
R.I.P.
Jag kände honom inte själv, men jag vet hur det känns att förlora en familjemedlem. Tyvärr har hans familj kanske den jobbigaste perioden i sitt liv framför sig. Det dröjer länge innan man får ro igen, så mycket som ska ordnas. Beslut man måste ta, vad ska sparas vad ska slängas? Hur väljer man sånt? Kista, gravsten, räkningar och brev. Svara på frågor, ställa frågor, tröstas av sin omgivning och trösta sin omgivning. Stora beslut måste tas men det finns ingen ork till det.
Det har gått tre år, man hinner glömma känslorna som fanns. Men när Fuats syster höll tal på minnesstunden idag så fick jag tillbaka känslan jag hade när jag höll tal på pappas begravning. Hon gjorde det jättebra och jag hoppas att hon kommer känna att hon fick säga alla de saker hon ville.
Det jobbigaste i hela bearbetningen är alla drömmarna, de är så verkligt då. Både bra drömmar och världens mardrömmar. När man vaknar känns det fortfarande verkligt, men sakta så kommer verkligheten smygandes. Hans familj kommer drömma mycket.
Jag känner för Fuats familj och hoppas att de inerst inne kan känna att det kommer att komma en dag då det inte känns så hopplöst längre, när det inte är så jobbigt och man har vant sig vid en ny sorts vardag. En vardag där allt känns bra och det endast är vid tillfällen som detta man stannar upp och tillåter sig att sakna och minnas. Tiden läker faktiskt alla sår...
R.I.P.
Kommentarer
Trackback