attans jag glömde ju hoppa fallskärm i år igen....
En av de sista dagarna det här året har passerat. En dag som denna borde jag passat på att göra allt de där nya spännande wild and crazy jag glömt under hela året. Jag har ju helt glömt bort att hoppa fallskärm, dyka med blodtörstiga hajar, spela bort alla mina pengar till den ryska maffian under en partykväll som gått snett, starta den där räkbordellen, rädda världen och sluta röka.
Nä istället så började min dag 12.30, jag låg och samlade all min kraft för att orka öppna ögonen. När det var gjort stirrade jag in i kudden brevid mig och försökte febrilt komma på varför min kropp inte gick att röra på och varför min mun var uttorkad som ett sprucket sommardäck. Hade jag blivit kidnappad av ninjas som injicerat förlamningsmedel i mig och placerat mig mitt i den torraste delen av Saharaöknen? Hade jag kanske lyckats spelat bort alla mina pengar till den ryska maffian och hade dom då placerat mig i en rysk källare och raderat mitt minne?
Nej, just de ja, jag var ju ute på krogen igår. De närmaste minuterna ägnades åt att inombords skrika neeeej neeeej neeeeeeej. Herr Bakfylleångest hade ett kanongrepp om mig och vägrade släppa. Jag ninjasparkade iväg honom och dödshotade alla av Herr Bakfylleångests småsoldater kallade Ångestattacker så att de inte skulle återkomma under dagen.
Jag kravlade mig ur sängen och mötte mina kära vänner, som tydligen måste ha varit på ett annat uteställe än mig igår, för på det stället jag var på var jag bombsäker på att alla var lika dragna som jag var och jag kunde ju tydligt se att mina kära vänner inte genomled den nära-döden-upplevelsen som jag befann mig i.
Glad över att inte vakna ensam och förvånad över att jag inte kunde minnas att alla hade följt med hem kvällen innan så bäddade jag ner mig i soffan. När jag vaknade den andra gången denna dagen så var vännerna borta. Då ringde syrran och erbjöd mig ett donken-besök. Som en gåva, tänkte jag. Syrran skulle dit me kidsen som hon jobbar med och jag gjorde mitt bästa för att göra mig presentabel och föredömlig för barnen.
Det resulterade i att årets näst sista dag blev full rulle. Jag och Bakfyllan fick ta en rain check, men vi när vi skiljdes åt så var vi ganska så säkra att vi skulle mötas igen första dagen på det nya året.
Kanske ska nyårslöftet vara att vakna upp med Bakfylleångest mindre ofta, eller att hitta den ryskamaffian, kanske borde det vara att jag äntligen ska hissa upp min höjdrädda kropp bara för att släppa ner den i ett snöre i en hysterisk hastighet rakt ner mot marken. Förra årets löfte var att inte ha något löfte. Åren innan dess har den klassiska "mitt nyårslöfte *hick* är att jag helt garanterat *paus för att ta ett bloss* att jag ska sluta röka, men inte idag, från och med imorgon när jag vaknar" eller är det kanske dags att fimpa den repliken nu?
Imorgonkväll så ska jag i alla fall som så många andra låta mig omfamnas av Herr Kalasfylla och jag tvivlar inte en sekund på att han kommer viska något som för stunden låter som ett alldeles fantastiskt nyårlöfte.
Hoppas ni haft ett göttans år, och inte gjort allt för mycket att ångra.
Guottebooor!
Nä istället så började min dag 12.30, jag låg och samlade all min kraft för att orka öppna ögonen. När det var gjort stirrade jag in i kudden brevid mig och försökte febrilt komma på varför min kropp inte gick att röra på och varför min mun var uttorkad som ett sprucket sommardäck. Hade jag blivit kidnappad av ninjas som injicerat förlamningsmedel i mig och placerat mig mitt i den torraste delen av Saharaöknen? Hade jag kanske lyckats spelat bort alla mina pengar till den ryska maffian och hade dom då placerat mig i en rysk källare och raderat mitt minne?
Nej, just de ja, jag var ju ute på krogen igår. De närmaste minuterna ägnades åt att inombords skrika neeeej neeeej neeeeeeej. Herr Bakfylleångest hade ett kanongrepp om mig och vägrade släppa. Jag ninjasparkade iväg honom och dödshotade alla av Herr Bakfylleångests småsoldater kallade Ångestattacker så att de inte skulle återkomma under dagen.
Jag kravlade mig ur sängen och mötte mina kära vänner, som tydligen måste ha varit på ett annat uteställe än mig igår, för på det stället jag var på var jag bombsäker på att alla var lika dragna som jag var och jag kunde ju tydligt se att mina kära vänner inte genomled den nära-döden-upplevelsen som jag befann mig i.
Glad över att inte vakna ensam och förvånad över att jag inte kunde minnas att alla hade följt med hem kvällen innan så bäddade jag ner mig i soffan. När jag vaknade den andra gången denna dagen så var vännerna borta. Då ringde syrran och erbjöd mig ett donken-besök. Som en gåva, tänkte jag. Syrran skulle dit me kidsen som hon jobbar med och jag gjorde mitt bästa för att göra mig presentabel och föredömlig för barnen.
Det resulterade i att årets näst sista dag blev full rulle. Jag och Bakfyllan fick ta en rain check, men vi när vi skiljdes åt så var vi ganska så säkra att vi skulle mötas igen första dagen på det nya året.
Kanske ska nyårslöftet vara att vakna upp med Bakfylleångest mindre ofta, eller att hitta den ryskamaffian, kanske borde det vara att jag äntligen ska hissa upp min höjdrädda kropp bara för att släppa ner den i ett snöre i en hysterisk hastighet rakt ner mot marken. Förra årets löfte var att inte ha något löfte. Åren innan dess har den klassiska "mitt nyårslöfte *hick* är att jag helt garanterat *paus för att ta ett bloss* att jag ska sluta röka, men inte idag, från och med imorgon när jag vaknar" eller är det kanske dags att fimpa den repliken nu?
Imorgonkväll så ska jag i alla fall som så många andra låta mig omfamnas av Herr Kalasfylla och jag tvivlar inte en sekund på att han kommer viska något som för stunden låter som ett alldeles fantastiskt nyårlöfte.
Hoppas ni haft ett göttans år, och inte gjort allt för mycket att ångra.
Guottebooor!
Kommentarer
Trackback