Jojje

Jag citerar min syster för att bäst förklara mitt tillstånd för tillfället: Pigg som ett kadaver!

Tråkigt trött begav jag mig till jobbet. Efter jobbpassets slut så bestämde jag mig för att bogsera hem Fias cykel för hand. Eftersom jag var den skyldiga till att ha placerat cykeln på Våghustorget så att någon skithuliganbajsunge kunde roa sig med att paja framhjulet. Stark som en oxe och lessen som ett barn så började jag släpa hem cykeln. Den tjöt värre än ett nyfött barn varje gång däcket slog i stänkskyddet. Men eftersom jag inte är född me tummen mitt i hand så fixade jag stänkskyddet så att cykeln höll käft. Då bestämde jag mig för att testa cykla hem. JAg var inte direkt jätteroad av att släpa fanskapet. Så jag hoppade upp och trampade för glatta livet, framhjulet vinglade värre än Gudrun Schyman på väg till Nämndemansgården. Jag vägrade ge upp, men däremot med ca 100m kvar så gav däcket upp och bestämde sig för att explodera lite diskret. Jättepanget blev startskottet för att börja släpa cykeln igen, denna gången utan någon luft i farmhjulet. Halvt oxtokig och fullständigt skogstokig så tittade jag upp och såg Sid stå i sitt fönster o vinka. Jag släppte cykelfanskapet och sprang mot glädjen. Pricken över i:et var när Catrin helt plötsligt dök upp. Flera cigg o lite bakismat senare så mår jag fortfarande som ett kadaver, men ser ljuset i tunneln. Om 20 min ska jag befinna mig hos Charlie för att ha fadderkick-off och sedan blir det svinerier på Björnis. De stora frågorna är Kommer jag överleva kvällen? Kommer jag ens kunna ta mig upp ur sängen imorgon för att bege mig tidigt till jobbet? Det vet jag inte nu, men jag återkommer med svaren!


Over and out