Jojje

Saknad...


Att sakna någon är en otroligt pissigt sur känsla, ett tomrum som inte försvinner, en rysning som aldrig släpper, en stor hopplöshet. Det enda goda som kommer med saknaden är uppskattningen. Jag saknar många där hemma. Även folk jag inte trodde jag skulle sakna, men jag vet att jag uppskattar dem när jag kommer hem. Jag tar förgivet att de finns där för mig när jag kommer hem, men framför allt så uppskattar jag att de finns där för mig. Saknaden av männsikor som jag vet att jag kommer träffa igen är till viss del nyttig, just för att jag inte ska ta dem förgivet. Men saknaden av personer jag aldrig mer kommer att få se är obeskrivlig. Varje männsika är unik och att aldrig mer få se eller vara med om det unika är en svår sak att acceptera. Om det någonsin går att acceptera. Det unika hos Pappa kommer jag aldrig mer uppleva, jag har börjat acceptera det, men saknaden växer. De bra minnena är nästan jobbigare att bearbeta än de dåliga, för de är dem jag saknar. Jag kommer aldrig mer höra Pappas skratt, aldrig mer få en kram som känns just som när jag krama Pappa, jag kommer aldrig mer få träffa honom. Det vet jag nu. Just den saknaden vill jag aldrig mer behöva känna, men jag vet att de kommer fler gånger. Hela bearbetningsprocessen från att komma ihåg vad det sista var jag sa till Pappa, till att mina barn aldrig kommer att få träffa sin Morfar är inget jag vill att någon ska beöva gå igenom. Jag har fått fantastiskt stöd från vänner som har samma saknad och alla kommer gå igenom det för eller senare.

När jag blev uppringd förra natten av Anna och fick reda på att Mormor hade fått en hjärtinfarkt och var på väg i ambulans till akuten rasade allt. All hopplöshet kom tillbaka. Inget får hända Mormor, hon får aldrig försvinna. Jag vet att hon inte kommer leva för alltid, men jag vill tro det så länge jag kan. Jag vill vara naiv. Jag vill inte inse något faktum förren det sker, och denna gången trodde jag det skulle vara så. Mormors skratt, hennes kramar, hennes underbara kommentarer, hennes tjat om att jag ska städa, allt det vill jag ha kvar och allt annat som gör henne unik. Nu ligger hon på intensiven och får all hjälp hon kan få. Och jag vet att det kommer gå bra denna gången.


Men jag hatar av hela min själ att jag är så långt bort när någonting sånt här händer. Jag vet att ingenting hade varit annorlunda om jag varit hemma men när jag vill inte känna mig så hjälplös. 

Det är nu alla flyttar och skaffar självständiga liv. Jag försöker starta mitt
självständiga liv nu, det är dags, med stöd från alla dem jag älskar vet jag
att de kommer bli bra. Jag har en fot i Örebro och en i Skåne och vet inte vart
jag vill. Men nu ska jag inte fly hem, jag ska stanna så länge jag kan, vill och
 orkar. Detta är en utmaning som jag måste tackla. Jag är nöjd och stolt över
den personen jag är idag, men jag hade aldrig varit den jag är om det inte varit
för dem jag älskar. Tack!  Jag är stolt över dem jag älskar med, jag vet att det
 är underbara människor. Det är ni!!

Detta kan kännas som ett deppigt inlägg och lite väl böligt men det är det absolut inte, självklart är saknaden inget kul, men det för något gott med sig. Jag är glad över det jag har, det jag har haft och jag kommer göra allt jag kan för att jag ska vara glad över det som komma skall. Jag mår bra, bättre än på ett bra tag, jag har sett ljuset i tunneln och kollat efter så att det inte är ett tåg ;) Lite sentimental då och då skadar inte :D Så detta inlägget är för att visa min uppskattning för det jag har och dem jag har. Tack!!

Förresten kommer Lissan hem om 23 dagar, då är den saknaden över och nästa person som får för sig att åka till ett annat land i ett år ska få med mig att göra, inget mer sånt trams, nu stannar vi i Sverige och utforskar vad detta landet har att erbjuda, är finns många guldklimpar att vaska fram ;)

Släkt och Vänner, Älsklingar och Godbitar: Goodbye for now